Iq test frågor och svar

En skala konstrueras med utgångspunkt från en av två grundskalor, varav den vanligaste kallas sa-grāma och liknar den västerländska durskalan. Andra skalor skapas genom att man altererar och ibland utesluter någon eller några av tonerna i någon av de två grundskalorna. Improvisation är en viktig del av melodiskapandet i den klassiska indiska musiktraditionen. Improvisationen utgår från raga -systemet. Raga är modala, melodiska, rytmiska och formmässiga regler för hur kompositionen skall vara uppbyggd. Rytmen i den indiska musiken är ofta mycket komplex. Den baseras på rytmiska mönster som kallas tala. Vanliga instrument i den klassiska indiska musiken är melodiinstrumentet sitar , en sorts långhalsluta, och borduninstrumentet tanpura. Bland slagverksinstrumenten har tablan , en stämbar trumtyp, en särställning. Det går att rekonstruera delar av den klassiska kinesiska musiktraditionen så långt som år tillbaka i tiden. Forntida kinesiska hymner var långsamma i tempot och ackompanjerades av stora orkestrar.

Fylligare källor finns dock först från tiden efter talet f. Genom hela den kinesiska musikhistorien har det funnits starka kopplingar mellan musik och filosofi. Liksom i den antika grekiska musikteorin och affektläran ansågs musiken ha både kosmologiska paralleller och etiska effekter. Man använder sig av en Pentatonisk skala , flera olika modi kan härledas ur denna genom att välja olika skalsteg som grundton. I vokalmusik begränsas den melodiska friheten av att traditionell kinesiska är ett tonspråk där den melodiska modulationen av ett ord kan påverka betydelsen. Människan har i allmänhet en väldefinierad förmåga att höra och uppskatta samt på en enkel nivå även skapa musik. Musik kan utövas på alla nivåer från helt grundläggande till virtuos , vilket kräver olika grad av träning för att kunna framställa och kontrollera ett önskat musikaliskt uttryck. Grundläggande sång- och i vissa fall instrumentfärdighet är en idag en relativt utbredd kunskap, och anses ofta som en del av allmänbildningen.

Många barn lär sig musikgrunderna av sina föräldrar.

Olika intelligenser test

Många ungdomar tar enskilda musiklektioner i någon form, ofta på en kommunal eller privat musik- eller kulturskola ; flera får dessutom träning i olika former av amatörensembler , körer eller orkestrar. På många orter finns en stark bandkultur , som ofta stöds av ideella scener och musikföreningar. Det finns också grund- och gymnasieskolor med särskild musikinriktning. Professionella musiker är vanligen utbildade vid någon form av musikhögskola , ibland i kombination med folkhögskoleutbildningar. Det finns dock även musiker som är mer eller mindre självlärda, så kallade autodidakter. Generell musikalisk förmåga inte nödvändigtvis bunden till specifika instrument, stilar eller tekniker benämns som musikalitet.

Hoofdnavigatie

Utmärkande musikaliska färdigheter, såsom absolut gehör , eller extrem teknisk förmåga har ofta ansetts som en delar av en medfödd , förutbestämd "musikalitet", men anses idag snarare vara produkter av träning och adaptivitet. De flesta musikformer kräver en ganska jämnhög nivå på alla de ovanstående områdena, även om de flesta musiker också har någon form av specialitet. Vissa institutioner har utvecklat speciella metoder för musikaliskt träning, såsom den japanska Suzukimetoden. Studier i musikhistoria har länge koncentrerat sig på inriktningarna i den europeiska och senare västerländska traditionen, i synnerhet. Det finns ansatser till att bredda musikhistorieämnet till att omfatta all världens musik, men det är ett arbete som fortfarande pågår; världens kulturer uppvisar en mycket stor bredd av skilda musikstilar. Det är också så att det främst är de högre klassernas musik som är synlig i det skriftliga källmaterialet, även om den gehörstraderade musiken ibland kan bevara element av mycket hög ålder.

Kunskapen om musik före de första historiska källorna grundar sig på arkeologiska fynd av möjliga musikinstrument , avbildningar av musicerande, samt jämförelser med kulturer som i relativt modern tid levt under liknande betingelser som de forntida folk vars boplatser arkeologerna grävt ut. Från paleolitiska bosättningar finns bland annat fynd av räfflade ben som kan ha använts som skrapinstrument, lansettformade ben med ett hål för ett snöre i ena änden som kan ha använts som vinare samt diverse rasselinstrument. Musiken verkar ha spelat en viktig roll i de tidigaste kända högkulturerna , i floddalarna kring Eufrat och Tigris , Indusdalen , Nildeltat samt i Kina. Man reciterade eller sjöng också episka dikter till instrumentalackompanjemang. Men från texternas form och andra källor kan man sluta sig till att man sjöng responsorial sång växling mellan solist och kör eller antifonal sång växling mellan två halvkörer. Det verkar som om man använde sig av ett diatoniskt skalsystem.

Liksom i många andra gamla högkulturer utvecklade man en matematiskt orienterad musikteori. Mycket tyder på att denna utövade ett stort inflytande på den antika grekiska musikteorin. I det antika Grekland kan vi för första gången i källmaterialet skymta uppkomsten av en autonom tonkonst, något som mycket väl kan ha funnits tidigare i andra högkulturer men inte lämnat spår i källorna. Av särskild vikt för Europas musikhistoria är den musikteori och musikestetik som växte fram i antikens Grekland. Man ansåg att vissa tonarter , skaltyper och instrument var bärare av vissa egenskaper och kunde påverka lyssnarna i för samhället fördelaktig eller ofördelaktig riktning se vidare etoslära. Mycket av den grekiska musikteorin förefaller ha influerats av de gamla kulturfolken i tvåflodslandet, men även ett egyptiskt inflytande kan spåras. Från antikens Grekland stammar inte bara själva musikbegreppet utan även en hel del annan nutida musikterminologi.

Tre grundläggande begrepp i den grekiska musikteorin var rhytmos , mélos och harmonia — föregångarna till svenskans "rytm", "melodi" och "harmoni", även om ordens betydelse förändrats avsevärt med tidens gång. Från talet e. En viktig del i standardiseringen av kyrkosången var framväxten av kyrkotonarterna som klassifikationssystem för koralmelodier. Kyrkotonarterna var modala skalor — dels ett tonförråd men även vissa melodiska principer såsom slutton finalis och recitationstoner. Kyrkotonarterna uppstod i mötet mellan en levande körsångspraxis och musikteoretiska arbeten baserade på antika auktoriteter. Det finns belägg för att liturgisk sång förekommit i den kristna kyrkan redan flera århundraden tidigare, men det är först med de standardiseringssträvanden som resulterade i den gregorianska sången som noterade melodier dyker upp. Under talet börjar man skriva ut melodilinjens konturer ovanför de liturgiska texterna, en tidig föregångare till det moderna västerländska notsystemet som kallas neumer.

Det fanns en bokstavsnotskrift redan tidigare, men den användes nästan uteslutande i teoretiska sammanhang. Neumsystemet utvecklades gradvis mot en mer exakt tonangivelse. Man började använda de hjälplinjer som drogs på pergamentet för att hålla textraderna raka som notlinje, och på talet e. Antalet linjer utökades gradvis med ökad exakthet i tonangivelsen som följd. Under medeltiden utvecklades polyfoni i den europeiska kyrkomusiken. Dessa och andra dåtida sätt att utsmycka melodier kallas gemensamt organum. De nya möjligheterna att notera melodier skapade nya musikaliska möjligheter, man kunde planera — komponera — mer komplexa flerstämmiga förlopp, vilket i sin tur ställde än högre krav på notskriften. Framåt andra hälften av talet och början av talet skrivs det tre- och fyrstämmiga organumsatser i Paris , av en grupp tonsättare som forskare senare kommit att kalla Notre Dame-skolan. Under slutet av talet började man använda sig av världsliga texter och melodier i de tidigare textlösa överstämmorna, det blev en sorts lärd konstform att på ett så konstfullt vis som möjligt kombinera de världsliga melodierna med den fortfarande i grunden gregorianska cantus firmusstämman.

Denna riktning brukar kallas Ars antiqua. Kompositörerna kunde låna sitt material från den folkliga spelmansmusiken, från dansmusiken vid hoven eller från trubadurvisan och dess arvtagare under senare delen av medeltiden. Ars antiqua -förespråkarna stod i motsättning till en något senare rörelse som redan då kallades Ars nova. De kompositörer som verkade inom Ars nova -traditionen utvecklade och började använda sig av nya notationsformer som tillät kombinationer av två- och treunderdelad rytm. På så vis utökade de de musikaliska uttrycksmöjligheterna. Musikhistoriker har valt att använda konsthistorikernas term "renässans" för att beteckna perioden från slutet av talet till början av talet. Mycket tack vare boktryckarkonsten , men även på grund av att tidens musikteoretiker hade en mer praktisk inriktning, är källmaterialet mycket rikare än under medeltiden. Den polyfona satstekniken drevs mycket långt, och till exempel Palestrinas satsteknik har stått sig som ideal fram till våra dagar.

Gratis iq test barn

En önskan att återuppliva det antika dramat gav upphov till operan , och därmed en musik som var mer baserad på melodi med ackompanjemang än den polyfona kyrko- och högre ståndsmusiken. Stråkinstrument etablerades, och luta användes flitigt. Även under denna period fanns stora olikheter mellan profan världslig sekulär musik och sakral musik kyrklig musik. Perioden efter renässansen brukar kallas barocken i traditionell musikhistoria. Denna period varade ungefär mellan och Under den här tiden verkade kompositörer som Claudio Monteverdi , G. Händel , Antonio Vivaldi och J. De nya strömningarna tar sin början i Italien och sprids sedan i olika former över resten av Europa. Operan var en viktig pådrivande faktor i den musikaliska utvecklingen, liksom framväxten av ett konsertväsende. Inom den sakrala musiken kyrkliga musiken började likheterna mellan sakral och profan musik suddas ut. Former som oratorium , som var inspirerade av operan, letade sig in i kyrkorummen.

Grundläggande för mycket av musiken under den här perioden var generalbasen , ett sätt att notera ackord. Mycket av musiken var uppbyggs kring en kompgrupp som spelade bas och ett improviserat ackordiskt ackompanjemang. Stråkorkestern fick sin färdiga form. Från mitten av talet växer den stil som kommit att kallas Wienklassicism fram. Under den här perioden var sonaten den mest karaktäristiska musikformen. Även W. Mozart verkade under wienklassicismen. Denna ska kunna uppfatta musiken så bra att den kan jämföra flera tolkningar och berätta vilken den finner mest smakfull. En god, klassiskt skolad musiker ska förutom att kunna avkoda en notbild korrekt också framföra musiken på ett 'musikaliskt' sätt. Här i ligger att ta hänsyn till gällande uppförandepraxis samt att levandegöra musiken genom rytmiska och dynamiska tolkningar på ett för lyssnaren tillfredsställande och ett för stycket rättvisande sätt. Musikalisk kreativitet, förmågan att skapa musik, är en essentiell begåvning för att kunna bli en god kompositör och improvisatör.

Improvisation och komposition är alltså intimt förknippande med varandra. En god dansare ska kunna omsätta musiken i rörelse med hjälp av sina taktila och kinestetiska sinnen. Nedan följer de vanligaste: Att bli en god musikkritiker förutsätter musikalisk receptivitet. Kategori : Musik.