3 stjärnor michelin sverige

Berättelserna om Orion är mycket olika varandra och flera olika historier existerar om hur han blev en stjärnbild. En historia berättar att gudinnan Artemis dödade honom av svartsjuka, en annan att hon blev lurad av den svartsjuke Apollon att döda honom. Ännu en berättar att Orion sade att han inte var rädd för några varelser på jorden. Då skickade gudarna en skorpion som stack ihjäl honom. Därefter blev både Orion och Skorpionen stjärnbilder. Orion är full av ljusstarka stjärnor , i flera fall mycket luminösa stjärnor av B- och O-typ. Orion är en av de få stjärnbilderna där många av stjärnorna ligger nära varandra i rummet; åtskilliga av dess luminösa stjärnor utgör en så kallad OB-association av stjärnor med liknande rörelseriktning genom Vintergatan , och som en gång bildades i närheten av varandra. Orion är också hemvist för flera stjärnbildningsområden , dels den spektakulära Orionnebulosan M42 , klart synlig för blotta ögat om förhållandena är de rätta, med multipelstjärnan fyra stjärnor Trapetset i Orion i centrum.

Där finns också T-Tauri-associationer , som är osynliga i synligt ljus, men synliga i infrarött. I Orionnebulosan finns det många Bok-globuler , där en del utgör protoplanetariska skivor runt nybildade stjärnor som fortfarande är insvepta i döljande stoft. Från Orion är det lätt att identifiera andra stjärnor. Man kan lokalisera alla stjärnor i Vintersexhörningen genom att utgå från Orion. Om man följer bältets linje mot sydväst så hittar man Sirius , himlens ljusaste stjärna. Förlänger man bältets linje mot nordöst hittar man Aldebaran. Om man förlänger linjen mellan Rigel och Betelgeuse mot nordväst hittar man Castor och Pollux , de ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden Tvillingarna , och förlänger man linjen från sydvästra stjärnan upp genom den nordöstra kommer man till Capella. Följer man slutligen Betelgeuse västerut så hittar man Procyon i Lilla hunden. Det finns gott om ljusstarka stjärnor i konstellationen. Därför blir uppräkningen av flertalet med Bayer-beteckning summarisk.

Betelgeuse lyser med ett rödaktigt sken, och även om den betecknas som α-stjärna enligt Bayer-beteckning , är den något ljussvagare än Rigel. Orion är Gotlands landskapsstjärnbild. För andra betydelser, se Orion olika betydelser. Huvudartikel: Orions bälte. Denna materia dras av gravitationen in till mitten av nebulosan tills trycket blir så högt att väteatomer kombineras till heliumatomer.

Navigeringsmeny

Under denna process släpps en enorm mängd energi lös och en stjärna har bildats. Processen har döpts till stjärnbildning. Materian som är längre bort från kärnan av disken bildar sedan en så kallad protoplanetär skiva som roterar runt den nybildade stjärnan. Bland denna materia bildas klumpar som kolliderar och blir större. När de blir tillräckligt stora för att gravitationen ska göra dem sfäriska, bildar de planeter, dvärgplaneter och månar. Den överblivna materian bildar istället saker som exempelvis asteroider. Först trodde man att planeter skapades och formades i eller nära sina nuvarande omloppsbanor. På senare tid har man dock gått från detta till en annan modell som innebär att solsystemen utvecklas och ändras under tiden som går.

Restaurang med 5 michelin stjärnor

Från början finns det ett stort antal så kallade planetembryon. Dessa dras till varandra på grund av gravitation och kolliderar till slut. På så sätt utvecklas dessa embryon till så kallade markbundna planeter. Ett problem med denna modell är att den inte kan förklara hur dessa planeter kunde gå från att som protoplanetära skivor ha väldigt irreguljära omloppsbanor till att sedan som planeter ha förvånansvärt regelbundna sådana som nästan skulle kunna beskrivas som cirkulära. Ett solsystem är en konstellation av samhörande himlakroppar som utgör komponenter i denna konstellation. Dessa komponenter är olika för varje enskilt solsystem, men kan översiktligt kategoriseras till ett antal grupper.

2 stjärnor michelin sverige

Varje solsystem innehåller åtminstone en stjärna, men ofta fler än en. En väldigt stor andel av alla stjärnor i universum är komponenter i ett så kallat flerstjärnesystem, alltså ett solsystem som innehåller två eller fler stjärnor. Stjärnor finns i en mängd olika former, exempelvis röda jättar eller blå dvärgar. Stjärnorna i solsystemen utgör ofta en väldigt stor andel av solsystemets totala massa. Runt stjärnan eller stjärnorna i solsystemen, cirkulerar planeter. Nästan alla stjärnor har åtminstone en planet som cirkulerar runt dem, men det finns även många planeter som inte är bundna till någon stjärna alls. Dessa planeter kallas fria planeter eller interstellära planeter och tros ha skickats ut ur sina ursprungliga solsystem efter att de skapats. Exempel på planeter i vårt solsystem är jorden, Mars och Venus. Cirkumstellära skivor är gruppnamnet för en rad olika typer av material i en ringformad ansamling som bildats runt stjärnor. De kan vara gjorda av saker som gas, stoft, asteroider, och så vidare.

Exempel på detta är asteroidbältet i vårt solsystem. Kometer är mindre massor inom ett solsystem som har omloppsbanor runt solsystemets stjärna. Kometkärnorna är uppbyggda av en lös samling av material som is, sten och stoft. När kometerna kommer tillräckligt nära stjärnan de kretsar runt, blir deras kometkärnor prickade av solstrålning som framkallar en reaktion som leder till att kometerna får en svans eller en koma som är en slags nebulosisk utveckling kring kometkärnan. Den orbitalregionen runt en stjärna där en jordliknande planet skulle kunna inneha flytande vatten på ytan och därmed möjligen kunna stödja liv, kallas för den beboeliga zonen i det solsystemet. Det får alltså inte vara så nära stjärnan att vattnet på ytan skulle förångas eller för långt bort så det skulle frysa. Det är en användbar, men optimistisk definition då en planets yttemperatur inte bara beror på dess avstånd från sin stjärna, utan även andra saker som exempelvis planetens reflektivitet.

Denna zons gränser flyttar på sig allt eftersom solsystemets stjärna blir varmare eller kallare. Om man räknar med den orbitalregionen där vatten inte är flytande på ytan av planeten, men under ytan, ökar den beboeliga zonens storlek med minst 10 gånger sin förra storlek. Skulle man räkna med den zon där vatten skulle kunna vara flytande vid 10 kilometer under planetens yta hos en jordliknande planet, skulle den beboeliga zonen för jordliknande planeter bli 14 gånger bredare. Venuszonen är den orbitalregion där en jordliknande planet skulle ha en skenande växthuseffekt. Denna zon ligger alltså mellan stjärnan och den beboeliga zonen. Den inre gränsen för zonen ligger där planetens atmosfär skulle brinna upp och den yttre ligger där vatten inte längre förångas från en jordliknande planets yta på grund av dess avstånd till solen. Exempel på en planet i Venuszonen är Venus. Även här spelar andra saker än distans till stjärnan roll i hur zonen ser ut.

Exempelvis planeternas storlek, stjärnans storlek och även stjärnans typ.