A ponny mankhöjd

Varken tarpanen eller Przewalskis häst kan vara den moderna tamhästens direkta anfader. På sin höjd kan de betraktas som reliktbestånd av de eurasiska urpopulationerna. Det går dock inte att i dag säkert fastställa den moderna tamhästens utvecklingslinjer, därför att kronologiska och morfologiska nyckeldata ännu saknas. Det har genomförts studier av hästens mitokondriella DNA , men de slutsatser som kan dras om genetiska samband är begränsade på grund av den ringa omfattningen av mätdata och det begränsade urvalet av hästraser som undersökts. Det framstår dock som klart, att den vitt spridda uppfattningen att fenotypiska indelningar baserade på postulerade olikartade vilda populationer, t. En hypotes baserad på DNA -undersökningar och paleontologisk forskning ger ett scenario där vildhästen var utomordentligt vitt spridd över Eurasien under sen pleistocen tid. De kvarlevande populationerna måste ha bildat underlag för de första tamhästarna. Przewalskihästen kvarlevde förmodligen också som en rest population av de ursprungliga vildhästarna.

Dessa populationer var diskreta , men varje population var ändå spridd över ett mycket stort geografiskt område och med en mångfald av haplotyper. Modern DNA -baserad forskning har visat att Przewalskis häst är en förvildad tamhäst. De härstammar från en av de tidigast domesticerad hästarna, Botaihästen vilken tämjdes redan för 5 år sedan. En del av dessa förvildades och bildade de historiskt kända populationerna av Przewalskihästarna. Hos moderna hästar har Y-kromosomen mycket liten variation, varför forskningen tidigare har ansett att tamhästen härstammar från ett mycket begränsat antal hingstar. Den senaste forskningen visar dock, att DNA från tamhästar för tvåtusen till fyratusen år sedan hade en betydande variation i denna kromosom. Den begränsade variationen i den moderna hästen antas ha uppkommit när de moderna hästraserna avlades fram under de senaste två- till trehundra åren. Men redan under de senaste tvåtusen åren avlade människan hästar för att få dem snabbare, vilket hade den negativa konsekvensen att tamhästen förvärvade skadliga mutationer, som kan leda till genetiskt betingade sjukdomar.

Under de senaste åren har modernare hästraser framavlats, oftast med i stort sett samma blodslinjer. De mest inflytelserika moderna raserna är den berömda spanska hästen , det arabiska fullblodet och berberhästen , samt det engelska fullblodet. På flera håll i världen finns det förvildade hästar, vilka är tamhästar som flytt eller blivit släppta från mänsklig fångenskap, eller hästar som härstammar från dessa. Några exempel på förvildade hästar är mustangerna i Nordamerika som härstammar från de berömda spanska hästarna , brumbyhästarna i Australien som härstammar från hästar som fördes över av europeiska nybyggare och Gotlandsrussen på Gotland som härstammar från hästar som användes redan under järnåldern. Enligt de senaste forskarrönen är även Przewalskihästen en förvildad häst se ovan. Dessa förvildade former vistas främst i stäpper , öppna buskskogar och andra öppna landskap. Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.

Vetenskapsmännen har inte varit eniga huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y- kromosom , utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics , har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger i stor utsträckning på detta faktum. I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU -anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar.

Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar från avel. Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston, även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar. Dagens moderna hästar har egenskaper som lämpar sig för olika ändamål. Genom långvarigt selektivt avelsarbete har det uppstått en mängd olika hästraser och individerna inom respektive ras delar gemensamma distinkta, för rasen specifika nedärvda särdrag. Hästar som tillhör samma ras registreras i rasens stambok. För att en häst ska bli godkänd inom sin ras och bli införd i stamboken måste den uppfylla vissa krav på bland annat storlek och utseende samt härstamning.

Avelsorganisationerna reglerar kraven för hästavel och för stamboken. Arabhästen och möjligen även den mindre ädla berberhästen betecknas som fullblodshästar , liksom deras ättling, det engelska fullblodet , angloaraben och den turkmenska achaltekeern. Namnet står för en unik renhet i blodslinjerna som ingen annan hästras kan uppvisa. Kallblodshästar kallas de tunga arbetshästarna , som främst utvecklats i Europa. Kombinationen fullblod och kallblod i olika proportioner ger varmblodshästar eller halvblodshästar. Fullblod och varmblod har vanligen långa ben och är slanka, medan kallbloden har större bröstdjup och kortare och grövre ben än varmblod med samma mankhöjd. Med fullblod menar man i dagligt tal engelskt fullblod. En annan indelning av de moderna hästtyperna är lätta hästar ridhästar och körhästar och tyngre arbetshästar. De lätta hästarna har två undergrupper — hästar och ponnyer. Som ponnyer räknas raser och typer som understiger centimeter i mankhöjd, med undantag för vissa raser som kan understiga cm, men fortfarande räknas som häst, exempelvis Islandshästen.

Varmblod är den internationellt vedertagna beteckningen på de hästraser, som inte kan åsättas beteckningen fullblod, kallblod eller ponny. Halvblodshästar har en större andel kallblod i sig. I regel säger man även att fullbloden oftast har hetsigare temperament, medan kallbloden är lugna och fogliga. Kombinationen ger varmblod som är lätthanterliga men ändå atletiska. Från Sverige kommer två av dagens godkända hästraser. Den ena är Gotlandsrusset , som är en ponny på cirka till cm mankhöjd, och är ett varmblod. Den används ibland som hopphäst, men är också en populär travhäst. Den andra rasen är Nordsvensk häst, som är cirka till cm i mankhöjd. Den Nordsvenska hästen är en relativt tung häst, som förr framförallt användes till skogsbruket. Nu för tiden görs det mesta skogsbruket med maskiner. Förr fanns en svensk ras, som kallades Ölandshäst. Av Ölandshästen fanns två typer. En var i ungefär samma höjd som en islandshäst, och den andra ungefär som en shetlandsponny.

Ölandshästen är numera utdöd. Man har arbetat med att få tillbaka den större ölandshästen, men det har visat sig vara näst intill omöjlig att avla fram den rasen igen. Hästar kan sova både liggande och stående, men oftast står de, då det tillhör deras natur att vara på sin vakt ifall ett rovdjur skulle anfalla. Till skillnad från bland annat människan sover de sällan en hel natt, utan i många korta perioder, ofta på runt 15 minuter per intervall om inget stör dem.

Hästnet

Hästens sömn kan variera så kraftigt att de kan sova i enbart ett par minuter eller ända upp till flera timmar under ett dygn. Hästar måste ligga ner för att nå den djupa sömnen, men de behöver djup sömn bara i sammanlagt 1—2 timmar under loppet av 3—4 dagar. Att hästen står upp, när den sover, är ett arv från tiden som vildhästar, då de var tvungna att snabbt ta till flykt vid hot. En funktion i hästens hjärna låser dess ben, och hästen kan sova i en mycket lätt sömn. Hästar som aldrig tillåts att lägga sig ner kan även mot sin vilja falla i djup sömn stående på grund av sömnbrist. Detta är något som liknar narkolepsi hos människan, och är inte bra för hästar. Hästen är ett flockdjur, och inom flocken sover oftast hästarna liggande, men minst en av hästarna är vaken och står för att hålla vakt. Se även sömn hos djur. Andra gångarter som finns hos en del amerikanska raser är: foxtrot , animated walk , flat foot walk , rocking horse canter , paso olika typer av paso, bland annat paso corto och paso llano , sobreandando , classic pino , slowgait , marcha , rack , huachano , pasitrote , show pleasure och running walk.

De hästraser som har fler eller andra gångarter än skritt, trav och galopp brukar kallas gångartshästar engelska " gaited ". Hästen är ett gräsätande bytesdjur, anpassat till att leva på stäppen. Tamhästar har fortfarande samma behov och beteendemönster som vildhästar, även när den söker föda. Hästen äter under större delen av dygnet, uppdelat på cirka tio perioder, och utan längre uppehåll än 3—4 timmar. Uppstallade hästar måste utfodras regelbundet med rätt och lagom mängd foder vid varje tillfälle. Under vintern, då det inte finns färskt gräs, måste hästen fodras med skördat gräs istället, [ förtydliga ] det vill säga hö eller inplastat vallfoder hösilage och ensilage. Dessutom behöver den fri tillgång till rent sötvatten. Bra hästhållning innebär att hästens välbefinnande sätts i centrum. En häst behöver omsorgsfull skötsel för att bevara god hälsa. Man strävar efter att den ska vara pigg och vaken med bra hållning, ha glansig päls , äta och dricka normalt samt vara utan sjukdomar.

Att sköta en häst innebär att man har dagliga rutiner för visitering , ryktning och renhållning. Det är viktigt med riktig utfodring , bra miljö i stall och beteshage , liksom hästens utrustning vid arbete, exempelvis korrekt sadling och betsling. Vidare måste hästen vaccineras , och dess hovar och tänder ses över med jämna mellanrum.

Vikt och ridning

Veterinär tillkallas vid behov. Det finns en mängd olika hypoteser om flera av de viktigaste aspekterna kring hästens domesticering. Hästar förekommer redan i paleolitiska grottmålningar från 30 f. När och hur hästar började domesticeras är mycket omdiskuterat. De tydligaste beviset för ett tidigt bruk av häst som ett transportmedel är häststridsvagnsgravar från cirka 2 f. Utöver detta indikerar allt fler studier att hästen började domesticeras på den Eurasiska stäppen omkring 3 f. Människan och hästen har samarbetat både i fred och krig sedan urminnes tider. Denna samverkan har inneburit att såväl tvinga jorden till att lämna större skördar till folkens försörjning som att vara behjälplig att erövra främmande länder, eller att försvara de egna områdena. Hästen har varit livsvillkoret för nomadfolken för deras förflyttningar över stora områden. Som draghäst har den varit bondens hjälp vid plöjning av åkern och timmersläpning i skogen. Hästen har varit ovärderlig för kommunikationerna över långa avstånd för såväl post - som persontransporter, med vagn eller under sadel.

Den har varit krigarens bästa vapen. Det är svårt att föreställa sig hur människans sociala utveckling fram till dagens moderna samhälle skulle ha sett ut utan hästens lojala och oumbärliga medverkan. Från omkring 2 f. Omkring 1 f. Hurriterna använde hästar som dragare till stridsvagnar.

Häst & människa

De hästägande utgjorde hurriternas högsta klass marjanni. Skyterna var ett annat folk, som brukade hästen i krig. Till skillnad från de tidigare folken red skyterna sina hästar, och var lätt beväpnade med pilbågar. I Persiska riket ingick ryttare med pilbågar i hären från talet f. I Solons konstitution för Aten från talet f. Från omkring 1 f. Under Filip II av Makedonien indelades det adliga rytteriet i flera regementen ilen , och använde i första hand lans. Under kungatiden i Rom skulle varje distrikt tribus ställa ryttare celeres till förfogade för landets armé. I Servius Tullius författning, som fortfor att gälla under republiken, indelades härförsamlingen efter 5 förmögenhetsklasser i centurior , av vilka 18 centurior var ryttare — dessa hade högst förmögenhet i armén. Ryttarna användes bland annat i första och andra puniska kriget , efter vilka riddarna equites blir ett stånd ordo equester , som exploaterar de romerska provinserna, och som tar makten i Rom på talet f.

Bortsett från deras militära plikter, fick riddarna under Gaius Sempronius Gracchus domarämbeten. Dessa blev under Augustus regeringstid ämbetsadel i provinserna. Under folkvandringstiden började hästen också i norra Europa få en större militär funktion, samtidigt som hunnerna , ett beridet mongoliskt folkslag, invaderade delar av Västeuropa. Efter hand utvecklades den beridne riddaren och soldater till häst i tunga rustningar vilka blev det viktigaste militära vapnet under medeltiden tills bruket av långbågarna och eldvapnen blev det effektiva försvaret mot en anfallande riddarhär. Kavalleriet med lättare skyddsutrustning fortsatte dock att vara en kraftfull del av de europeiska arméerna fram till första världskriget då de moderna eldvapnen gjorde det omöjligt för hästen attvidare delta i större krigsinsatser. I och med andra världskriget hade kavalleriet helt spelat ut sin roll och arméerna "avhästades". Riddarna utbildade sina hästar sakta och noggrant, ty de räknade med att behålla sina hästar länge.

Man började heller inte att utbilda hästen, innan den vid 5 års ålder bytt alla sina mjölktänder. Under den här tiden präglades ridkonsten av stridsidealet, och därav var det främsta målet med utbildningen av hästen ofta stridsgångarten terre à terre. Detta enär denna gångart lämpas sig ypperligt i strid: man kunde föra hästen framåt, bakåt, åt sidorna, stanna och även accelerera. Det var även möjligt att i denna gångart stanna och utföra en levad , vilket gjorde ryttarens rörlighet i striden komplex. Trots att terre à terre ofta var målsättningen med hästens utbildning fulländade den inte — det var kapriolen som krönte hästens utbildning. Kapriolen är ett kraftfullt språng i luften där hästen slår ut med sina bakben vilket var ett farligt vapen i strid. Enkelt beskrivet är kapriolen en explosion ur samlingen. Emellertid användes oftast den stående kapriolen, dock är det inget äkta skolsprång, utan endast av den halvhöga skolan.

Ändå är den stående kapriolen ett mycket effektivt försvar i striderna då den behöver mindre förberedelse. Dessa rörelser hade stor betydelse på stridsfältet, men vägen från en outbildad till en utbildad häst var lång. Nämnda skolor är enbart de som främst användes i strid, och består enbart av den senare halvan av hästens utbildning. Stor vikt lades vid grunden och grundskolorna, så som öppna och sluta, vilket är två skolor som handlar om ökad böjning och innertramp av de olika bakbenen. Hästen spelar fortfarande stor roll i dagens samhälle, men på annat sätt än förr. Hästverksamheten tillgodoser nu människors behov av meningsfulla relationer, fritidsaktiviteter och sport. Den lilla shetlandsponnyn har ofta goda anlag för hoppning. Ponnyer har funnits i flera tusen år och har sina förfäder i flera av de förhistoriska hästtyperna. Det fanns större hästar under cm också men det var de hästar som hade tydligast ponnykaraktär som blev de moderna ponnyraserna idag medan de hästar som visar drag och karaktär som större hästar oftare klassas som miniatyrhästar.

Föregångarna till dagens ponny var tarpanen och przewalskihästen. Tarpanen fanns i skogarna över hela Europa och är troligtvis förfader till de flesta av dagens ponnyraser. Tarpanen vandrade runt även till de brittiska öarna tack vare att landmassan satt ihop och mycket tack vare inlandsisen. Med hjälp av vandringsfolk kom även den asiatiska przewalskin, som än idag lever vild på stäpperna i Mongoliet , till Europa och influerade många raser. Det skulle sedan dröja flera tusen år innan dessa ponnyer skulle kunna influeras ytterligare när landmassorna hade flyttat. Under bronsåldern, ca f. Även under vikingatiden togs många nordiska hästar ut i Europa och framför allt till Storbritannien. Under de följande tusen åren utvecklades ponnyraserna olika beroende på vilken miljö de växte upp i, eller om människan assisterade genom att korsa olika raser, men ponnyerna behöll nästan alltid samma karaktär. I jämförelse med stora hästar har ponnyerna alltid varit förhållandevis starkare och dessutom sundare.

I och med koloniseringen av Amerika , Afrika och Australien har även ponnyer spridits till dessa kontinenter även om där inte funnits inhemska ponnyraser. Idag är ponnyavel väldigt vanlig och att avla tävlingsponnyer för barn har blivit en storindustri. De primitiva uråldriga ponnyraserna finns ändå kvar. Inget annat land i världen har varit mer framträdande inom ponnyaveln än Storbritannien , trots att inhemska ponnyer har funnits i hela Europa och Asien sedan istiden. De flesta av de brittiska ponnyraserna härstammar från tre olika stammar. De första hästarna kom troligtvis från Skandinavien och vandrade över till Storbritannien under den senaste istiden, när det fanns en landbrygga mellan ön och norra Europa. Under och talet f. Kr influerades de vilda stammarna av hästar som fördes från Asien till Storbritannien av kelterna. Dessa var säkerligen ättlingar till tarpanen och den mongoliska vildhästen Przewalskis häst. Några hundra år efter detta fick hästarna ytterligare inflytande av skandinaviska hästar genom vikingarnas erövringar.

Alla brittiska raser kallas ibland för mountain- eller moorlandraser, beroende på var de utvecklats. De flesta ponnyerna har utvecklats på de brittiska hedarna. Idag finns inga vilda ponnyer kvar i Storbritannien men däremot finns det ponnyer i halvvilt tillstånd och en del ponnyägare låter sina ponnyer ströva fritt under sommarhalvåret. På Dartmoorheden kan man hitta flockar med fria Dartmoor - och Exmoorponnyer och i mellersta England strövar New Forest-ponnyer omkring fritt. De brittiska ponnyraser som finns kvar idag är inte alls lika många som de som fanns förut. Utavel med andra raser har fått många av de äldre ponnyraserna att försvinna, men Storbritannien är fortfarande unikt för sina gamla ponnyraser. Östra Asien har alltid varit mycket framträdande inom avel av ponnyer. De flesta av dessa asiatiska ponnyer härstammar från den mongoliska vildhästen Przewalski och framförallt Japan, Kina och Indonesien har ett stort utbud av olika ponnyraser trots att dessa länder aldrig har haft någon större kultur inom hästaveln.

Japan har aldrig varit framträdande inom hästaveln men lokalt på öarna finns det ett stort antal ponnyer som främst används som arbetsdjur i de olika områdena i landet. För över år sedan fördes ett stort antal hästar till Japan från bland annat Kina , Korea och Mongoliet med koreanska fiskare. Många av dessa hästar var mongoliska vildhästar, även kallade Przewalskihästar. Även en del ökenhästar till exempel arabiska fullblod kan ha förts till Japan och förädlat hästarna något. Dessa hästar som fördes till Japan avlades sedan på olika ställen i Japan och fick på så sätt olika karaktär och utseende och idag finns det 8 officiella japanska ponnyraser, varav de flesta har fått namn från de områden där de utvecklades. Kinas jordbrukskultur utgörs främst av risfält och efterfrågan på stora tunga arbetshästar är därför minimal. För att inte risfälten ska förstöras använder man sig därför av mindre ponnyer. Nästan alla de kinesiska ponnyraserna härstammar från mongoliska hästar, framförallt den primitiva Przewalskin men även den mongoliska ponnyn och ädlare ökenhästar.

Dessa hästar har sedan, som de japanska raserna, utvecklats olika beroende på vilket område de avlats i. Gemensamt för de flesta kinesiska ponnyraser är att de är mycket små. Detta beror till viss del på att de kinesiska ponnyerna korsades med Shetlandsponnyer som fördes till Kina av britterna under kolonitiden. Detta för att de kinesiska ponnyerna skulle användas i gruvor i landet. Indonesiens hästavel innan koloniseringen bestod främst av olika orientaliska ökenhästar som fördes till de indonesiska öarna av arabiska handelsmän, samt ponnyer från Mongoliet, Kina och Indien. Detta gör att många av de indonesiska ponnyraserna än idag är mycket kraftigt influerade av arabiskt blod, men samtidigt är de robusta och starka med primitiva drag. Under kolonitiden var Indonesien under Portugals styre under talet, men under talet blev öarna en holländsk koloni. Under koloniseringen importerades flera orientaliska ökenhästar till Indonesien av Ostindiska kompaniet.