Skelett anatomi

Skelettet hos tagghudingar produceras i huden. Det är därför ett så kallat endoskelett , med samma funktion som ett yttre skelett. Det yttre skelettet hos leddjur består av en kutikula som förstärkts på hudens yta. Detta skelett gör att de inte kan växa så mycket, och därför ömsar många insekter kutikulan. Om ett leddjur blev väldigt stort hade kutikulan tvingats vara så stor att djuret hade haft rörelseproblem. Det så kallade endoskelettet finns även hos ryggradsdjur. Detta skelett förenar både skydd och rörelse. Skelettet bildas i mesodermet i embryot. Benvävnad är skelettets största komponent, men även den en broskvävnad. Detta varierar beroende på djur.

1177 skelett

Först är skelettet huvudsakligen brosk. Detta byts dock senare ut mot benvävnad. Mineralet hydroxiapatit gör att benvävnaden kan hållas fast. Det får hjälp av proteiner som kollagener. Människan har ben som delas in i olika kategorier. Rörbenen sitter i extremiteterna. De delas upp i långsmala skaft, diafyser , och tjocka ändar, epifyser. Mellan dem sitter metafysen. Under ett tidigt stadium sitter den så kallade fysen mellan meta- och epifysen. Den försvinner när man växt klart. Korta ben ossa brevia finns på vissa ställen på kroppen, som på handloven. Detta skeletts funktion är att ge stabilitet, och är tätt packat med strama ligament. Därför kan man inte röra dem mycket. Platta ben , eller ossa plana , är en relativt ovanlig skelettsort, som bland annat finns i bröstbenet och bäckenet. De är till för att skydda underliggande organ. Luftförande ben, ossa pneumatica , finns i ansiktsskelettet. I dem finns bihålorna.

Så är nervcellen uppbyggd

Skelettet ingår i rörelseapparaten. Leder som sitter mellan benen har muskler som verkar över sig, och när muskeln drar sig samman, rör sig leden. Inuti skelettet finns antingen röd eller gul benmärg. De blodbildande organen i kroppen utgörs av den röda benmärgen , medan den gula innehåller fett.

Vad består den levande benvävnaden av

Till benen fäster muskler, som kan dras ihop så att benen rör på sig. Ben är ett av kroppens hårdaste material. Man skulle kunna tro att benvävnad är en död vävnad som inte förändrar sig, men så är det inte. Skelettet är tvärtom en i allra högsta grad levande vävnad, som förändrar sig och byggs om, allt efter hur det används. De delar av skelettet som belastas och används blir starkare, medan de delar som inte används kommer att bli svagare och skörare. Hela tiden bryts ben ner och byggs upp. Genom att styra takten på nedbrytningen och uppbyggandet kan kroppen styra var skelettet ska vara starkare eller svagare. Om uppbyggandet går snabbare än nedbrytningen förstärks skelettet, och om nedbrytningen går snabbare än uppbyggnaden försvagas skelettet.

Människans skelett

Anledningen till att kroppen försvagar skelett som inte används är att ben, liksom all annan vävnad, har en viss vikt och kräver energi, och kroppen tycker allmänt sett inte om att bära runt på saker den inte har nytta av. Om en person är passiv och har ett stillasittande liv kommer hans eller hennes skelett alltså att försvagas och bli skörare, och risken för att få frakturer ökar. Man kan säga att ben består av två delar, nämligen celler och sk extracellulärt matrix. Extracellulär betyder 'utanför cellerna' och matrix betyder ungefär nätverk. Det extracellulära matrixet i benvävnad består av äggviteämnen och kristaller av ett ämne som heter hydroxyapatit, ett hårt mineral som bildas av skelettets celler. Den största delen av ett ben består av matrix. Cellernas uppgift är att tillverka nytt benmatrix och att bryta ner benmatrix. Man delar in kroppens ben i två olika typer, nämligen rörben och platta ben. Rörbenen är exempelvis över- och underarmarnas, och likaså benens ben, medan platta ben till exempel finns i skallen och i händer och fötter.

Ett ben består av en yttre del av mer massivt, kompakt ben, som kallas kortikalt ben, och en inre del där benvävnaden har en struktur som närmare liknas en tvättsvamp, sk spongiöst ben. I hålrummen som finns i det spongiösa benet finns bland annat blodkärl och benmärg. Det hårda, kompakta, kortikala benet har som uppgift att ge stadga och att skydda inre organ till exempel kraniet som skyddar hjärnan, revbenen som skyddar hjärta och lungor och bäckenet som skyddar inre könsorgan, stora blodkärl, tarmar och urinblåsa. Kotorna har som uppgift att skydda ryggmärgen, bland annat, men också att ge stadga åt ryggen och hålla upp huvudet och armarna.